Silent Victory: U.S. Submarines in the Pacific, 1941-45

Silent Victory är ett så kallat wargame och spelet innehåller gott om pappersmarkörer. Dock är spelplanen inte en jättelik världskarta med hexagoner, utan är istället ett flertal dubbelsidiga pappersark med tabeller. Det medföljer också ett par olika ubåtsark av samma A4-storlek och spelaren väljer en av dessa ubåtar att sjösätta, för att åka ut på patrulluppdrag med. Silent Victory handlar nämligen om att som ensam spelare bemanna en ubåt ute på Stilla havet under andra världskriget, och sänka så många japanska fartyg som möjligt. Uppgiften är förstås långt från riskfri eftersom många av fartygen har en eskort som slår tillbaka mot spelaren så snart som torpeder har avfyrats. Beroende på omständigheterna kan ubåten råka upptäckas innan avfyrning och då är det bara att hoppas på det bästa.

Till en början kan reglerna för ett sådant här spel kännas både tungrodda och förvirrande, men även om regelboken till en början kanske verkar överambitiös och krävande med sitt paragrafiska upplägg, så är reglerna tvärtom väldigt praktiskt upplagda – när huvudvärken av att ha blivit överväldigad väl har lagt sig. Upplägget tillåter en dessutom att spela medan man lär sig och ta saker allteftersom de introduceras, eftersom reglerna hela tiden så prydligt hänvisar till den paragraf där man kan utläsa mer om till exempel utförandet av en nattattack, eller när eskorter attackerar. Detsamma gäller alla tabeller och pappersmarkörer som spelet utgörs av. Systemet är förvånansvärt lätthanterat bara man förstår det och kommer över den där första panikkänslan av att det finns så många komponenter och mycket text att läsa.

Den sista meningen i det förrförra stycket sammanfattar faktiskt det mesta av Silent Victorys spelmekanik, då omständigheter och slump är vad som styr det här spelet och det är därför det är så pass enkelt att spela, men också bidrar till en oförutsägbar svårighetsgrad. När ens ubåt lämnar hamnen och skall ut på patrulleringsuppdrag så bestäms allting av tabeller och tärningsslag. Två helt vanliga, sexsidiga tärningar talar om vilket hav man befinner sig på, vilket i sin tur påverkar vilken av alla tabeller som man ska hålla ögonen på – när man därefter slår fram vilken typ av händelse eller drabbning som sker ute på havet. Det kan vara ett luftanfall, ett ensamt fartyg eller fartyg som är under eskort. Fartygens storlek samt typ är det också tärningarna som bestämmer, liksom huruvida de torpeder du avfyrar kommer att träffa eller ej och vilken skada de i så fall orsakar. Storleken på fartygen betecknar hur många träffar som krävs för att någonting skall sjunka och det är bara sänkta fartyg som man får poäng för – räknat i antalet ton. Om spelaren inte lyckas sänka alla de fartyg som drabbningen har resulterat i så kan man få utföra fler attacker, men inte utan att först kontrollera huruvida en eskort dyker upp i området eller om den existerande eskorten lyckas finna ubåtens position, och därmed attackerar med sjunkbomber.

Och allt detta rullar bokstavligt talat vidare på precis samma sätt som allting annat i spelet. Spelaren tittar på rätt tabell för ändamålet, slår tärningar, fattar beslut och slår sina tärningar på nytt för att se utfallet av sina handlingar. Detta kanske låter som en högst banal upplösning och typ av spelmekanik, men faktum är att den stora slumpfaktorn till trots så blir varje tärningsslag ändå väldigt spännande. Besluten kan kännas förvånansvärt svåra när det kommer till huruvida en ny attackrunda är värd att inledas eller om det är bättre att segla vidare och hoppas på fler drabbningar, kanske eskortfria sådana den är gången. Och när ubåten väl är tillbaka i hamn igen – efter ett bestämt antal drabbningar – såväl bedöms som belönas spelarens prestation utefter vad som har blivit sänkt och hur det ser ut för besättningen ombord. Skrovet samt ubåtens utrustning blir då även reparerad vilket får månaderna att förflyta och man har 3½ år på sig att göra så bra ifrån sig som man kan. Efter denna tid, eller om ens ubåt någon gång blir sänkt, räknar man ihop viktvärdet på alla sänkta fartyg och får sin totala poängsumma, vilket blir någonting att försöka bräcka nästa gång man spelar.

Silent Victory: U.S. Submarines in the Pacific, 1941-45 är ett av de enklare krigsspelen att sätta sig in i med lagom mycket att hålla reda på. En stor portion slump utelämnar spelaren förvisso till sitt öde snarare än att ge känslan av hur man har full kontroll över läget, men fortfarande behöver många viktiga och avgörande beslut fattas i patrullerandet av Stilla havet. Slumpen bidrar dessutom till en spänning av hur någonting alltid kan hända och råka gå fel, samtidigt som det förenklar spelet. De till synes överväldigande reglerna visar sig snart vara enkla att hålla reda på och tabellerna är bra verktyg för att snabbt få den information man är ute efter. Ett spännande spel för en spelare (med ointressanta regler för två) som erbjuder lagom variation och därför är en bra inkörningsport för så kallade wargamers.