Recensioner

• 
  Level 7 [Escape]

• Inte helt rätt, men.. 5/10

  Leven 7: Escape är estetiskt väldigt tilltalande. Det var det som fick mig att impulsköpa spelet.
  Så fruktansvärt härliga komponenter (tja, inga miniatyrer, men väldigt trevligt målade pappfigurer), som ger skön stämning i spelet.
  
  Men.
  
  Jag testade själv första gången, och det rekomenderas inte alls.
  Det är ett, vad de kallar, semi kooperativt spel, och det stämmer väldigt bra. Man vill ha andra spelare som kan hjälpa till. Med eller mot sin vilja. Aliens och vakter följer alltid efter den som har mest fear/threat, och det är alltid du om du kör själv. Mycket som går förlorat där. (det är inte det enda)
  
  Det fungerar bättre på fler spelare, men svårighetsgraden är väldigt hög. Man har med exempel på hur man kan justera den i reglerna, och det ska testas nästa gång.
  Vad som är mer trist är ändå att spelare som blir utslagna, just får sitta och rulla tummarna. Och spelet kan dra ut på tiden, när man försöker skicka vakter fram och tillbaka mellan varandra.
  
  Nu har jag spelat det 2 gånger, en solo, och en i grupp. Inte bland de bästa spel jag spelat, men inte bland de sämre heller.
  Spela med vänner. Minst 3 spelare skulle jag säga, men helst maxa på 4a.
  
  

  Skriven av: Lionmane - 2013-07-26 16:13:55

• 
  Kill Doctor Lucky - The Boardgame

• Kill Dr.Lucky - Betyg: 8/10

  Att öppet diskutera vad var och en skall göra för att i smyg räkna ut hur du skall mörda Lucky gör detta till ett spel som ger många skratt, och alla planer på hur du skall få Lucky själv i ett rum utan att någon skall komma och störa dig är svårt ju fler man är.
  
  Tycker detta är ett roligt spel och även om det fanns många regler om hur tur ordnig går samt hur hans hund kan aggera, så är jag fast.

  Skriven av: tjittjat - 2013-07-25 07:47:06

• 
  Letters from Whitechapel

• Mycket spännande och klurigt! - Betyg: 9/10

  Letters from Whitechapel handlar om jakten på den ökände seriemördaren Jack the Ripper i det sena 1800-talets London. En spelare kontrollerar Jack, medan 1-5 andra spelare kontrollerar poliserna som jagar honom.
  Spelplanen består av en kartbild över stadsdelen Whitechapel. På kartan finns ca 190 numrerade ringar, som representerar de platser som Jack och hans offer rör sig mellan. Mellan dessa ringar finns svarta fyrkanter, som representerar de gathörn/korsningar som poliserna rör sig mellan.
  Innan spelet startar väljer Jack i hemlighet en av de numrerade ringarna, som blir hans gömställe. Det är hit han måste fly varje natt efter att han dödat ett offer. Under spelets gång antecknar Jack i hemlighet vilka ringar han rör sig mellan. Poliserna vet inte var Jack eller hans gömställe finns, men kan röra sig runt stadsdelen och leta efter ledtrådar om var Jack har varit. På så sätt kan de successivt räkna ut var Jack befinner sig. För varje natt blir det allt svårare för Jack att komma undan...
  
  Spelets mekanik (hur man rör sig, letar etc.) passar klockrent ihop med spelets tema. Man får verkligen känslan av att Jack är jagad och gömmer sig någonstans i staden. När man spelar Jack är det mycket spännande att höra poliserna resonera om var de tror att man är och vart de tänker leta. När man är polis undrar man hela tiden om Jack kanske rentav står strax bredvid en på en tvärgata!
  Detta gör också att spelet är roligast på 3 eller möjligen 4 spelare. Med endast 2 spelare är det en enda person som kontrollerar poliserna, och då blir det inget utredningssnack. (Det är också svårare för en ensam spelare att minnas var de fem poliserna har letat.) Med fler än 2 poliser finns dock risken att någon blir lite överflödig eller hamnar utanför.
  Spelet tar också längre tid ju fler spelare man är. Med två spelare har vi hamnat på ca 1 1/2 timme för ett helt spel (när Jack klarar sig förbi fjärde natten). Med 3 spelare tog det 2 1/2 timme.
  
  Man kan nu köpa den nya utgåvan (2013) med förbättrade komponenter. Alla delar ger ett gediget intryck och man har slipat bort "barnsjukdomar" från första utgåvan.
  
  Spelet kan verka komplicerat när man bläddrar igenom den relativt omfattande regelboken, men när man väl börjar spela upptäcker man snart att det är tämligen enkelt.
  
  Mycket tät stämning tack vare klurig mekanik som verkligen lyfter fram temat, i kombination bra produktion gör detta spel till en fullträff för den som värdesätter starkt tema, spänning och inte alltför komplicerade regler.

  Skriven av: Jumpingfrog - 2013-07-23 14:56:29

• 
  Agricola (ENG)

• Recension: Agricola - Betyg: 8/10

  Har du växt ifrån Min bondgård och tröttnat på slumpens skördar i Bondespelet, men är ändå sugen på bondetemat? Då tror jag att jag har lösningen i form av AGRICOLA. Här får alla spelare möjligheten att bygga upp varsin bondgård med boningshus, stall, hagar, åkrar och djur. Och måste dessutom tänka samtidigt.
  
  Men som i alla spel (och med all säkerhet i det riktiga bondelivet!) finns det en hake eller två: för att kunna förverkliga sina drömmars bondgård måste material till byggen, sådd och uppgraderingar samlas in, vilket kan visa sig vara lättare sagt än gjort när man är flera bönder som konkurrerar om samma material. Och här har vi egentligen kärnan i AGRICOLA: Eftersom det tillgängliga materialet är begränsat, gäller det att försöka förutse sina motståndares drag och planera sina egna därefter. Spelarnas taktiker kommer att skilja sig åt en del (främst beroende på vilka hemliga uppgraderingskort de vid spelstart har blivit tilldelade), men man kan ändå alltid räkna med att det kommer att vara mycket stor efterfrågan på spelets råvaror. Är man, som undertecknad, lagd åt det skadeglada hållet ger kampen om materialet goda möjligheter. Det är minst sagt tillfredsställande att sno åt sig material som någon annan behöver…
  
  Spelets valuta är mat, som man med jämna mellanrum måste betala för att de bönder som bor på gården ska överleva. Det där med maten tycker jag är en intressant och rolig detalj, för när spelet börjar har varje spelare två bönder att ”arbeta” med. Dessa kan sedan skaffa barn, vilket leder till bättre möjligheter att utveckla bondgården, men samtidigt krävs det då mer mat. Här gäller det alltså att balansera på rätt sida av gränsen då avsaknad av mat kan stå spelarna dyrt i slutet av spelet när bondgårdarna ska poängsättas!
  
  
  
  Är då AGRICOLA något att hänga i julgranen? Nej, jag föredrar snarare en placering under julgranen, för en bättre och mer hållbar present är svår att få tag på om man gillar brädspel. Den ena rundan AGRICOLA blir aldrig den andra lik eftersom endast ett fåtal av spelets enorma hög av uppgraderingskort används varje runda, och man måste också anpassa sitt spelsätt efter de kort man tilldelas från början.
  
  Det där med att anpassa spelsätt från spelrunda till spelrunda är alltid något jag har haft stora problem med. När jag spelar vill jag egentligen ha en fantastisk, återanvändbar och vinstgivande strategi att använda om och om igen, och det har stundtals varit en stor frustration för mig att AGRICOLA inte kan spelas på det sättet. De möjligheter man ställs inför varje gång det är ens tur är nästan oändliga, och det i kombination med att försöka förutse vad de andra spelarna ska göra har ibland överväldigat mig till den grad att jag bara har velat lämna spelbordet. Det är bara att erkänna: AGRICOLA är inget spel man plockar fram och river av på en halvtimme samtidigt som man tittar på tv. För att spelet ska komma till sin rätt gäller det att alla spelare är engagerade och även försöker hålla tempot uppe någorlunda, annars kan en runda sluka ett helt paket kaffe! Minst.
  
  AGRICOLA är ganska svårt och oförlåtande innan man har fått känsla för det, och man bör nog räkna med en läroperiod på några rundor innan man behärskar alla spelets mekaniker. Även om det finns en familjevariant inbyggd i spelet är det här inget jag rekommenderar för barnfamiljer, det är helt enkelt ett spel gjort för vuxna även om det står att det är ifrån 12 år och uppåt på kartongen. Ett varningens finger vill jag också höja över språkbarriären som finns i spelet. Hoppade du över engelskalektionerna i skolan lär du få sota för det nu eftersom både regelhäftet och många av korten innehåller mycket text. Räds ändå inte, bakom den där språkbarriären finns ett grymt brädspel som är värt varenda slagning i lexikonet! Lexikon finns ju dessutom i digital form nu för tiden…
  
  Komponenterna i spelet håller genomgående hög kvalitet med rikt illustrerade kort och spelplaner. Staketen, djuren, grödorna och bönderna består av kuber, stavar och brickor i olika färgat trä vilka fyller sin funktion utmärkt. Skulle man ändå inte vara nöjd med de befintliga delarna finns det både djur och grönsaker som verkligen ser ut som sådana att köpa separat till spelet. Man kan tycka att dessa delar skulle varit med i lådan redan från början, men antagligen anade tillverkaren inte vilken succé AGRICOLA skulle bli och valde det lite billigare tillverkningsalternativet.
  
  Nämnda frustration, svårigheter och tidsåtgången till trots spelar jag AGRICOLA regelbundet, och jag kan bara förklara det med att mitt i den frustration jag ibland kan känna också finns en stor kärlek. Jag bara älskar att låta kreativiteten flöda vid skapandet av min bondgård: att placera ut åkrar, djur och hagar på spelbrickan är en nästan meditativ upplevelse, och har man dessutom genomgått stora svårigheter först är tillfredsställelsen ännu större. När man sedan upptäcker att gården plötsligt har blivit självförsörjande som ett resultat av alla uppoffringar och pannveck är lyckan total, och åtminstone jag brukar känna att det var värt all frustration. Belönande är bara förnamnet!
  
  AGRICOLA: Som Farmville, fast bra.

  Skriven av: martinpepsi - 2013-07-11 22:12:59

• 
  Lost Cities: The Card Game (ENG)

• Recension: Lost Cities

  Sommaren är här och som normal människa bör man därför spendera så mycket tid man bara kan ute i solen med glass i munnen. Även om jag uppskattar nämnda sysselsättning, om än i extremt lagom dos, finns det inget jag så gärna gör en fin sommardag som stänger in mig med ett fantastiskt brädspel. Jag förstår att mitt beteende av många kan ses som aningen avvikande, och det är därför jag nu sitter här och skriver den här recensionen. Inte för att försvara mig, utan för att visa er (och kanske även mig själv), det som kallas den gyllene medelvägen i form av att plocka med sig brädspelet ut i solen. Utomhus finns det bl.a. andra människor, sand, blöta hundar, vind, saft och kladdiga chokladkex och därför går det i mina ögon inte för sig att släpa med sig vad för spel som helst. Det ska vara något enkelt, snabbt och smidigt och då kommer jag osökt att tänka på min ständiga resekamrat LOST CITIES.
  
  LOST CITIES är ett kortspel för två spelare som är mycket lätt att lära sig, är enkelt att anpassa tidsmässigt och dessutom är tematiskt anpassat för utomhusbruk då det handlar om att utforska bortglömda ruiner (som inte helt ologiskt är bortglömda någonstans utomhus). I korthet går spelet ut på att samla kortserier numrerade från 2-10 och som är uppdelade i totalt fem stycken olika expeditioner. Varje expedition man påbörjar kommer att poängsättas från minus 80 till plus 156 poäng, så det gäller att ha många kort i samma kortserie och i möjligaste mån undvika grova chansningar om man har tänkt sig att vinna (vilket i alla fall jag brukar tänka mig).
  
  Kortleken som används är ingen vanlig kortlek, utan består av rejält tilltagna kort (11×7 cm) som är vackert illustrerade beroende på vilken expedition i spelet de tillhör. En detalj som jag uppskattar mycket med korten, är att de visar mer och mer av den eftersökta ruinen ju högre upp i kortserien man kommer och illustrerar på så sätt att expeditionen närmar sig sitt slutmål. Till spelet får man även en liten spelplan som tillför en del rent tematiskt, men som i spelet endast används till att förvara slängda kort på så om man har tänkt förvara spelet i sin högra flip-flop på vägen till stranden går det alldeles utmärkt att lämna spelplanen hemma.
  
  Kan jag då rekommendera LOST CITIES? Uppmärksamma läsare noterade kanske att jag för ca 225 ord sedan benämnde spelet som en ständig reskamrat och svaret ter sig därför ganska självklart: Jag kan absolut rekommendera LOST CITIES! Spelet är extremt lättspelat och kan pågå i allt ifrån en kvart till för evigt beroende på vad spelarna bestämmer sig för. Spelet känns heller aldrig avgjort i förväg eftersom det är svårt att utarbeta en ständigt vinnande taktik. Man måste helt enkelt anpassa sig efter de kort man själv har på hand och vilka expeditioner man tror att motståndaren är intresserad av. Här kommer dock spelets, i mitt tycke, stora nackdel in i bilden. Ibland spelar man rundor där man helt enkelt inte får de kort man behöver, medan motståndaren med ett förnöjt flin glider fram på en räkmacka. I de stunderna kan LOST CITIES vara extremt frustrerande eftersom man oavsett hur duktig man är, är beroende av de kort man drar. Jag vill dock tillägga att det där brukar jämna ut sig i längden, och inte sällan följer man upp en 20 poängs-runda med en 120 poängs- i rena ilskan!
  
  Så gör nu som jag, låt sommaren även vara brädspelens tid. Hoppa över 4 glassar i Åhus (eller 1 på Smögenbryggan) och köp LOST CITIES för pengarna istället!
  
  LOST CITIES: Ett analogt Indiana Jones. Fast utan ilskna tyskar.

  Skriven av: martinpepsi - 2013-07-11 22:10:24

• 
  Spartacus: A Game of Blood & Treachery

• Intriger, slavar och svek - Betyg: 7/10

  Varje spelare representerar ett hus som i sin tur försöker samla ära. Den spelare som förstå får tio poäng vinner. För att komplicera saken ytterligare har varje hus möjlighet att få extra ärepoäng på sitt eget sätt. Det kan t ex vara genom att samla på sig soldater, gladiatorer, slavar eller en kombination av alla tre. Detta är dock inte helt enkelt då de är värdefulla resurser för samtliga spelare, oavsett specialregler. Spelet är kortdrivet medan striderna, som endast utgör en del, använder sig av tärningar.
  
  Inkomsten genereras av slavarna vilket gör att man snabbt bill utöka sitt stall med fler. Slavar "kan" användas som gladiatorer i arenan, men de är dåliga kämpar och drar ofta på sig skador i samband med strid. Vissa slavar kommer dessutom med specialförmågor vilket underlättar vid auktioner och strid.
  
  Gladiatorerna kräver lön vilket gör det man bör undvika att ha fler gladiatorer än slavar. GLadiatorerna kan generera inkomst genom att slås på arenan, men det förutsätter att man satsat sina pengar rätt. Det är inte tillåtet att satsa emot sin egen gladiator.
  
  Handeln är den plats där spelarna förser sig med nya slavar, gladiatorer samt utrustning till kämparna. All budgivning sker dolt och det är endast en vara som visas åt gången. Det kan därför vara bra att börja försiktigt. Efter det att budgivningen på varorna är över får spelarna lägga ett bud om vem som ska arrangera nästa gladiatorspel. Arrangörern får automatiskt ett ärepoäng medan den spelare vars gladitor vinner får en poäng han med. Om arrangören själv ställer upp med en av sina gladiatorer kan han få två ärepoäng för samma slag. Innan striden börjar får spelare placera ut sina vad. Det finns tre kategorier att placera pengar på - Segrare, om någon blir sårad och om någon dör. Det är med hjälp av vaden som en spelare snabbt kan utöka sina tillgångar, men det är långt från riskfritt.
  
  Mellan turneringarna finns det möjlighet att spela ut kort för att gynna sig själv eller skada ens motståndare. För att kunna spela ut ett kort måste spelare först ha uppnått ett visst antal ärepoäng. FLera spelare kan gå ihop för att tillsammans uppnå den nivå som kortet kräver, men det finns sällan någon garanti för att kortet fungerar då det oftast går att skydda sig mot dem. Det är tillåtet att när som helst under spelets gång ge pengar till en annan spelare. Det är därför vanligt att betala spelare för att få hjälp med att spela ut olika kort. Det kan bli extra kul om kortet man spelar ut sen används mot spelaren som hjälpte en, men det är en del av charmen med spelet.

  Skriven av: sardukar - 2013-06-20 09:14:27

• 
  Ninja: Legend of the Scorpion Clan

• Legend of the Scorpion Clan 8/10 - Betyg: 8/10

  Ett suveränt spel för 2-4 spelare.
  Det går ganska så fort att köra igenom ett parti, tror vi som mest suttit i 1.5 timmar för en match.
  Spelet går ut på att, som Ninja/infiltratör, smyga sig in i ett slott, vaktat av samurajer, och utföra ett uppdrag, som kan variera från att lönnmörda en daimyo, till att lämna falska bevis i slottet.
  Vakterna i sin tur ska givetvis förhindra att de lyckas med sin(a) uppgift(er), genom att hitta, och döda ninjan.
  
  Spelet spelas inte så mycket på brädet, som på de pappersblock som följer med i lådan, där man noterar alla sina drag som ninja (så ninja och infiltratör kommer väldigt sällan synas på brädet), och vakterna noterar ut alla möjliga objekt, fällor, sovande vakter osv osv.
  Det pågår väldigt mycket i spelet som inte syns på brädet helt enkelt.
  
  Spelet använder ett trevligt system för förflyttning, då ju fortare man rör sig, desto längre bort hörs ens steg, och det blir helatiden en avvägning om hurvida man vill offra tid för att smyga, eller röra sig fort.
  Givetvis kommer varje spelare även ha kort på handen för att kunna göra handlingar utöver de standard man får lov att göra (röra sig, och leta igenom zoner som infiltratör, och röra sig samt lyssna som vakt)
  
  Lådan är superbt utformad, med fack som hanterar alla komponenter på ett bra sätt. Det medföljer 4 block att spela med som alla har gott om papper i sig och man får skärmar för att dölja sina block från motståndarna.
  Det som fattas för att kunna spela direkt är penna och sudd. Det är dock någonting som de flesta har, och inlayet i lådan har plats för det utan problem.
  
  Måste dessutom påpeka att regelboken har många extra regler man kan använda sig av för att balansera ut spelet, om man tex spelar mot någon erfaren, men man själv är ny osv.
  
  Ett väldigt bra köp!
  

  Skriven av: Lionmane - 2013-06-15 23:39:18

• 
  Love Letter (Clamshell) (ENG)

• Mycket roligt filler-spel - Betyg: 8/10

  Love Letter är en liten pärla i spelhavet.
  Man lär sig reglerna på några minuter, och själva spelet tar 15-20 minuter, beroende på antal deltagare. Det är lättsamt och roligt, och framkallar både triumferande hånskratt och desperata ångestskrik bland deltagarna. Spelet passar utmärkt som "filler" under en spelkväll, eller som lagom underhållning efter middagen och/eller ett par glas vin... Garanterat underhållande, med en nypa strategi, en del bluffande och mycket humor. Dessutom är det både billigt och lätt att frakta (20 spelkort och några små poängkuber i en tygpåse).

  Skriven av: Jumpingfrog - 2013-05-05 17:26:00

• 
  No Retreat: The Russian Front

• Ett trevligt blipspel

  Jag undviker oftast blipspel då regelböckerna är tjockare än en telefonkatalog, spelplanen är större än den största öppna ytan i min lägenhet och mängden markörer fler än antalet "likes" som genereras på Facebook en bra dag. No retreat är dock inget vanligt blipspel utan har en välskriven regelbok på 20 sidor, ett bräde som får plats på ett köksbord i en studentlägenhet och färre markörer än vad jag har knappar på mitt tangentbord.
  
  Spelmekanismen är väldigt enkel.
  Släng överskott av kort Dra nya kort flytta enheter anfall se vad som händer.
  Korten är en trevlig slumpgenerator då de kan göra allt från att ändra vädret till ge någon enhet en extra knuff i rätt riktning.
  
  Styrkeförhållandena är intressanta de med då tysken börjar med ett stort övertag men saknar bra transportmöjligheter och har svårt att få fram förstärkningar. Ryssen har till synes outtömliga resurser och kan snabbt ersätta sina förluster, men kvalitén på trupperna är inledningsvis så pass dålig att de mest agerar farthinder. Vädret är något som gynnar ryssen något extremt och den första vintern ställer till det för tyskarna då förflyttningen begränsas och ryssarna blir bättre på att försvara sig.
  
  Allt eftersom tiden går blir ryssarna bättre och den tyska offensiven avtar för att sen övergå till en full reträtt. Helt plötsligt har rollerna kastats om tysken måste försvara sina erövrade områden mot den nu överlägsna fienden.
  
  Spelet är charmigt och utmanande och kommer definitivt att spelas många gånger.

  Skriven av: sardukar - 2013-04-28 11:06:11

• 
  Carcassonne: Slottet (The Castle) (SVE)

• Utmärkt! - Betyg: 9/10

  I Carcassonne Slottet gör man i princip samma saker som i vanliga Carcassonne: lägger ut slumpvis dragna landskapsbrickor och försöker bygga vägar, byggnader etc. Slottet är lite enklare, i och med att man bara är 2 spelare. Till skillnad från vanliga Carcassonne begränsas spelplanen i Slottet av en slottsmur som man lägger upp först. Sedan bygger man saker innanför murarna tills brickorna är slut. Man får poäng både under spelets gång och när spelet är slut.
  Det här är ett av de spel som jag och min sambo spelar mest. Det tar bara ca 1/2 timme (knappt) och även om man måste tänka lite strategiskt så kräver det inte så jättemycket planerande och tankemöda (slumpmomentet är också ganska stort eftersom man drar brickorna en i taget). Det är ett perfekt spel när man vill ha lite roligt en stund efter middagen men inte orkar hålla på jättelänge eller vill anstränga sig alltför mycket. En riktig spelpärla, som dessutom är lätt att lära sig!

  Skriven av: Jumpingfrog - 2013-03-27 12:36:12

• 
  Thunderstone Advance: Towers of Ruin

• Dominion med fight! - Betyg: 8/10

  Thunderstone är ett kortbaserat äventyrsspel för 1-5 personer. Personligen rekommenderar jag det dock för 2-4 personer. Spelmekaniken är direkt hämtad från Dominion: varje spelare har en egen "draghög", som man tar 6 kort från i varje turn. Dessa kort använder man sedan för att slåss eller köpa nya kort, och på så sätt utökar man successivt sin draghög.
  I varje turn väljer man 1 av 4 alternativ: Vila, vilket låter en kasta ett kort man vill bli av med); Förbereda, vilket låter en behålla ett antal kort till nästa hand så att man därmed har chansen att få en starkare hand; Gå till byn, där man kan köpa vapen, anställa krigare, köpa trollformler etc. och även uppgradera sina hjältar; och Gå till Dungeon, där man måste slåss mot något monster.
  För att klara av de tuffare monstrena måste man först ha byggt upp sin draghög med hjältar, vapen etc. När stor-monstret är borta är spelet slut. Vinnaren är den som har flest segerpoäng på korten i sin draghög (tuffa monster ger fler poäng).
  Mekaniken påminner alltså starkt om Dominion, men i Thunderstone kommer temat fram mycket starkare. Man kan också jämföra med Lords of Waterdeep, som visserligen har quests men där man i praktiken inte bryr sig om texten på korten utan mest "byter två gula pluppar mot en svart och två blå". I Thunderstone måste man läsa allt som står på korten (dock ej en massa svår text), och detta gör att det verkligen känns som om man mäter sina krafter med olika monster.
  Det enda jag saknar är interaktioner mellan spelarna. Ett litet minustecken är att det tar jämförelsevis lång tid att sätta upp och plocka ihop spelet, eftersom det är många kort som ska sorteras och lådan i detta avseende är något sämre konstruerad än t.ex. Dominion. Men detta är detaljer - Thunderstone är ett spännande äventyrsspel där temat kommer fram starkt.
  Jag har läst på nätet att vissa hävdar att deras partier ibland tar bara 45 minuter, men i likhet med mig och mina spelvänner anser de flesta att man ska räkna med ca 1,5-2 timmar, beroende på hur vana spelarna är (i början tar det rätt lång tid) och hur tuff setup man väljer.

  Skriven av: Jumpingfrog - 2013-03-27 12:27:43

• 
  Blood Bowl: Team Manager - The Card Game, Sudden Death (E...

• Mycket bra! - Betyg: 10/10

  Ett av de bästa spelen har blivit mer variationsrikt.
  Det finns flera sätt att använda exp. på,så det finns många varianter att välja på.
  Lagen som är med är ju också lite annorlunda och gör det lite intressantare =) 10P

  Skriven av: flyhbac - 2013-03-22 18:47:48

• 
  The Lord of the Rings: Anniversary Edition

• Fia med knuff är bättre! - Betyg: 3/10

  Det enda fina med Lord of the Rings är att det drog igång produktionen av CO-OP spel på brädspelsmarknaden. Annars må jag säga att det här spelet bara är en mycket avancerad form av Fia med knuff fast på flera olika spelplaner.
  
  Slumpmomenten är nästintill 100% och det spelar ju ingen roll hur man sammarbetar och på vilket sätt man försöker ta sig igenom scenarierna för det är i slutändan BARA slumpen som avgör. Själva meningen med spelet faller alltså pladask. Har man riktigt tur kommer man fram till domedagsberget men nu ska man ha ändå mera tur för att gå segrandes ur striden och slänga den där elaka ringen i lavan...
  
  Jag avråder starkt att köpa det här spelet. Om du är på jakt efter CO-Op spel finns bl.a. "Epidemic" som håller en helt annan klass och nivå där strategiskt tänkande och sammarbete har en högst utlagsgivande roll på spelets utgång.
  
  Egentligen 1/10 men får 3/10 då det ändå drog igång CO-Op spelen

  Skriven av: Wolfeye - 2013-03-15 13:46:38

• 
  Power Grid Recharged (SVE)

• Äkta strategispel utan tärning! - Betyg: 9/10

  Jag spelade Power grid för många år sedan innan det hade kommit till Svenska marknaden. När det väl dök upp hängde jag på låset för att få en kopia, så bra är det här spelet!!
  
  Mekaniken är medelsvår och tar en stund att lära och att lära ut. Spelet spelas i fem steg ( se förklaringen till vänster ). Beroende på hur långt in i spelet man har kommit gör man "sekelskifte"=stage 1 - 3, där reglerna förändras något. Tillgången på olika råvaror förändras som gör att dina kraftverk blir gamla och föråldrade. Det är just de här "sekelskiftena" som gör reglerna lite svåra i början att hänga med på men man lär sig efter en provomgång ( som jag starkt rekommenderar, se manualen ).
  
  Power grid är 80-90% strategi. Enda egentliga slumpmoment som dyker upp är dom kraftverken som blir tillgängliga på köpmarknaden, resten är skicklighet och strategi. Ingen tärning existerar. Att vara matematiskt snabb i huvudet är en stor fördel eftersom man enklare kan lyfta blicken och hålla koll på sina motspelare. Jag rekommenderar att man tillåter miniräknare för dom som vill, dels för att jämna ut skillnaden mellan spelare med olika matematisk kunskap, dels för att skynda på spelet.
  
  Många skratt har det blivit genom åren. Power grid plockar fram det sämsta ur folk och icke aggressionsavtal finns bara där för att brytas!! Man är sin egen mogul i elbranchen där tuffaste konkurrens råder.
  
  Ett spel inklussive setup tar ca 1,5 timme för erfarna spelare, räkna med 2 - 2,5h första gången ni spelar. Spelet är i mitt tycke bäst på 4-5 spelare eftersom down-time ökar ju fler man är. Alla är dock aktiva i varandras drag till viss del vilket håller spänningen uppe ( som ex settlers )
  
  Sammantaget: Lysande äkta strategispel med fantastisk mekanik. Ett måsta för strategispelarna.

  Skriven av: Wolfeye - 2013-03-15 13:40:32

• 
  Memoir 44

• Suveränt spel! - Betyg: 9/10

  Som brädspelsfantast köpte jag det här spelet för några dagar sedan och har nu hunnit testa det ordentligt med en annan brädspelsnörd. Känslan är mycket positiv!!
  
  Mekaniken är enkel och man kommer snabbt in i spelet. Manualen är bland det bästa jag har sett i brädspelsväg och håller högklassig nivå med tydliga bilder, bra förklaringar. Det är lätt att slå upp saker efter hand då man hittar allt man söker på rätt sida snyggt och prydligt.
  
  Spelet tar dig igenom olika scenarier och det blir fler och fler specialregler som introduceras för varje scenario, på så sätt lär man sig spelet successivt. Ett scenario ( man spelar både axis och allies dvs vänder på brädet ) tar ca 1,5 till 2 timmar med setup.
  
  Jag skulle uppskatta att ungefär 60% är slumpen och 40% den strategiska förmågan man besitter. Detta kan av vissa strategifantaster uppfattas som negativt och tråkigt men jag må säga ( som fantast av strategispel ) att det ändå är riktigt bra och roligt trots att ens strategi inte alltid håller i slutändan. Dom två slumpmomenten är 1) vilka kort man får upp på hand 2) vilka tärningar man får vid en attack.
  
  Två mindre negativa saker har jag hittat med spelet.
  1) Färgerna på lagen är väldigt lika (mörkgrön, mörkblå) och blandas lätt ihop i dåligt ljus. Färgblinda har ingen chans att separera färgerna
  2) Det finns bara 1 uppsättning förklaringskort. Man hade gärna haft en uppsättning per spelare på vardera sida för att underlätta inlärningen.
  
  Sammanfattningsvis suveränt spel med högt underhållsvärde och stor variation som gör att man kan spela det om och om igen. "Overlord" spelen sägs ge spelen ytterligare en dimension men kräver 2 kopior av spelet.
  
  9/10 i betyg. Avdrag för de små missarna i konstruktionen.

  Skriven av: Wolfeye - 2013-03-15 13:26:29

• 
  Sorry

• Det här visste du inte om Sorry!

  Sorry är populärt tidsfördriv för befolkningen på Kiribati under siestan och sena kvällar.
  På en träskiva dras linjer, pilar och rutor fram.
  Spelpjäser består oftast av snäckor, småbitar av korall eller småstenar.
  Alla sexor och nior är borttagna ur kortleken.
  Spelet som är engelskt infördes under kolonialtiden.

  Skriven av: kiribati - 2013-03-15 07:20:18

• 
  The Lord of the Rings: Anniversary Edition

• Hög slumpfaktor - Betyg: 5/10

  Det är kul att prova ett av de första brädspelen som bygger på samarbete, och spelet utmanar en till viss del att planera tillsammans och tänka lite taktiskt. Mekaniken är intressant och ganska enkel att lära sig.
  Temat kommer fram ganska bra om man har läst böckerna eller sett filmerna - annars är nog platser, personer m.m. ganska obegripliga, eftersom det inte förekommer några beskrivningar i själva spelet.
  Ett stort minus med spelet är dock den VÄLDIGT höga slumpfaktorn. Även om man gör de bästa valen som går att göra hela tiden så förlorar man ändå ofta bara för att korten råkade komma i en viss ordning. Och även om man lyckas ta sig ända fram till slutet kan man torska pga några tärningsslag. Jag har inget emot slumpfaktor i ett spel men det ska alltid gå att vinna om man spelar riktigt bra, och i LOTR the boardgame blir det ibland så mycket slump att det känns som lotto.
  Spelet är dock ändå underhållande! Kanske är det bättre med expansioner (har inte provat).

  Skriven av: Jumpingfrog - 2013-03-04 07:56:34

• 
  Munchkin 8: Half Horse, Will Travel (Exp.)

• En förstärkande expansion!

  Det jag vill tipsa alla er som funderar på att köpa just denna expansion är att också köpa "The need for steed".
  
  Denna expansion innehåller nämligen rasen centaur, vars styrkor ligger i att kunna ha många Steeds ute på slagfältet samtidigt. Tyvärr innehåller just denna expansionen inte tillräckligt många steeds för att göra centaurer till en meningsfull ras, så mitt tips är att OCKSÅ köpa "The need for steed".
  
  Annars en solklar expansion till din samling. Its grrrrrrrrrrrEAT!

  Skriven av: Whip88 - 2013-02-25 13:25:48

• 
  Blood Bowl: Team Manager - The Card Game

• Ett lättsamt kaotiskt spel! - Betyg: 9/10

  Warhammer goes football, med en släng av brutalitet och kaotisk humor. Bara för ögat så är det underhållande med vackra ambitiösa bilder vilket får spelet att leva ut till spelarna. Funkar som bäst med 2 eller 4 spelare. Spelet är väldigt lättsamt och tar varken för mycket tid eller energi utav spelarna, utan detta spelet är ett måste i din spelhylla. Älskar det!
  
  För mer information om hur spelet fungerar så klicka på länken ovan (ConraDargo)
  
  

  Skriven av: Whip88 - 2013-02-25 10:44:18

• 
  Bandu

• En av de absolut bästa... - Betyg: 10/10

  Bandu är ett av de absolut populäraste spelen jag har införskaffat. Det fungerar för nybörjare, med enkla regler och balansövningar för de som inte vill dyka ner i strategin, och det fungerar för avancerade spelare, som kan optimera ekonomi och byggyta. Nästan alla som provar Bandu gillar spelet, något som är relativt ovanligt i mina blandade grupper...

  Skriven av: EmilStenstrom - 2013-02-17 13:12:11