Köp & sälj dig rik & glad!
Jag fick nyligen tillfälle att göra ett par sittningar av Acquire för första gången
och jag kan för mitt liv inte förstå varför ända in i glödheta farao jag väntat så länge för detta är ett riktigt bra spel.
I Acquire antar du rollen som en entreprenörsglad företagsmagnat vilken spekulerar på hotellmarknaden. Det kan redan nu låta riktigt tråkigt men medan jag erkänner att matematik spelar en central roll i spelets mekanik så är det inte det minsta tradigt.
Spelplanen representerar, gissar jag, en abstraktion av aktiemarknaden där spelarna under sin tur placerar ut en platsspecifik bricka innan de har valet att köpa upp till tre aktier i en existerande hotellkedja på brädet.
Aktiernas värde regleras efter kedjornas storlek vilket visas på ett lättöverskådligt diagram vilket alla spelare har tillgång till.
Det är just i placerandet av brickor som spelet tänder till då du kan starta nya kedjor genom att lägga en bricka ortogonalt brevid en annan eller att förmå en kedja att svälja upp en annan. När en kedja köper upp en annan betalas bonusar ut till de som har majoritet, repektive minoritet i den kedjans aktier.
När väl en kedja uppnår en storlek av elva brickor så betraktas den som "säker". Företaget har nu blivit en haj i den kapitalistiska spekulationsdammen, kan inte längre slukas av andra, men kan fortsätta absorbera mindre kedjor.
Spelet slutar när alla hotellkedjor på brädet är elva brickor stora eller en av dem är 42 brickor stort.
När detta väl inträffar betalas bonusar ut till alla företag på brädet och alla spelare säljer sina aktier.
På detta sätt framkommer ett stort potential för strategiskt spel. Du kan göra snabba klipp genom att investera i mindre kedjor som ligger runt en större men vågar du riskera att bli utan aktier i det största bolaget?
Du kan som grundare av ett företag köpa på dig en majoritet av aktier i företaget innan du låter företaget och samtidigt dina investeringar växa.
Acquire är ett snabbt och roligt spel som passar för de flesta grupper av spelare. Ett råd är dock att väl informera nyligen invigda om spelets mekaniker då det är fullkomligt möjligt att "köpa ut" en spelare, dvs. att kraftigt begränsa dennes handlingar och möjligheter till vinst. Men är alla någorlunda jämställda så är detta ett måste i spelhyllan!
Skriven 2010-09-20 av: supersiamesisk, betyg = 8
Tradigt blir tradigare.
Jag gillar Battlestar Galactica. Den nyproducerade Tv-serien schabblades bort under sista säsongen men brädspelet upplevde jag som en fräsch fläkt.
Jag gillar den starka betoningen på interaktion mellan spelarna och älskar det faktum att minst en av spelarna är en förrädare som skall föra de andra bakom ljuset. Vad jag är kritisk mot är egentligen bara två saker. Den ena är speltiden som helt ärligt är lite väl tilltagen för spelets format. Om spelet ska få någon chans att skina så bör spelarantalet ligga på fem spelare och då dras tempot ner avsevärt. Särskilt tradigt blir det om man nu spelar med fyra spelare och du har oturen att bli en sympatisör med Cylonerna. Denna roll är så urbota tråkig att spela men nödvändig för spelmekaniken.
Så behövs Pegasus expansionen? Om du är ett stenhårt fan av Tv-serien; ja. Om du gillar spelet men känner igen dig i mina synpunkter ovan; nej. Exp erbjuder en hel drös nya karaktärer att spela, vilket är positivt, men utökar spelet med två bräden och därtill betydligt mer speltid än nödvändigt.
Det ena brädet utgörs av Pegasus och den får godkänt av mig. Det finns en del intressanta val att göra på de nya platserna vilka kan användas att spinna intrikata situationer av cylonspelare.
Men det andra brädet, vilket avbildar New Caprica, introducerar ett slags klimaktiskt slutspel där människorna måste slussa ut civila skepp till planetens omloppsbana och en angripen Battlestar, samtidigt som de måste bedriva gerillakrig mot cylonerna. Teoretiskt låter det som en spännande twist men jag upplever det endast som onödigt och tradigt. Grundspelet erbjuder redan en spännande upplevelse, om än något för lång, och behöver inte segas ner av något antiklimax.
Det medför dock att spelet blir bra mycket knivigare för människorna så om din spelgrupp inte blir förintade av brödrostarna längre så skulle jag tänka mig att detta är något för er.
I annat fall skulle jag avstå.
Skriven 2010-08-08 av: supersiamesisk, betyg = 3
Hetta upp det kalla kriget
Som 80:talist upplevde jag aldrig det kalla kriget i någon större omfattning än någon enstaka inspektion av dammiga bombrum i skolkällaren. Ni som vill uppleva detta skymningskrig, inte har tid med ett parti Twilight Struggle och uppskattar Black Jack har hittat rätt i Cold War.
Till en början så dras ett land om vilket supermakterna slåss om denna runda. Efter det väljer varje spelare en av fem olika agenter vilken de kommer skicka att influera kampen om det givna landet. Dessa agenter väljs i hemlighet och avslöjas så fort kampen avslutats och därmed appliceras agenternas givna specialegenskaper vilka påverkar spelet på olika sätt.
Spelet består uti en kortlek som representerar olika länder vilka supermakterna slogs om. Dessa länder hyser ett visst antal fraktionsgrupper, vilka spelarna kommer placera på sin sida av länderna för att komma upp i landets angivna influenspoäng. Om detta influenspoäng överskrids av en spelares fraktionsgrupper så dör dennes agent och motståndaren vinner landet.
Under spelet har spelarna tre val. Dra och spela ut ett fraktionskort, använda ett fraktionskorts förmåga eller att passa. Turen går därefter till motståndaren.
Fraktionskorten är blandade i en separat kortlek och kommer i fyra olika färger i valörerna 1 - 6 vardera. De olika färgerna har i sin tur olika egenskaper såsom att döda motståndarens fraktionskort, "untappa" kort så att de kan användas igen, stjäla kort till den egna sidan eller titta på det översta fraktionskortet i draghögen.
Det kritiska ligger i att med fraktionskortens valörer precis komma upp i landets influenspoäng och samtidigt försöka manipulera motståndaren att inte göra detta. När båda spelarna passat så vänder båda upp sina agenter och applicerar deras egenskaper innan vinnaren belönas med landet vilket består av ett visst antal vinstpoäng.
Spelaren med vinst antal vinstpoäng väljer sedan vem som börjar nästa runda och proceduren upprepas tills endera sidan uppnått hundra poäng.
Det märks tydligt att spelmakarna tagit stort intryck av Black Jack när de designade Cold War. Men på något sätt så tycker jag att formatet passar temat förvånansvärt bra. Nu bör också nämnas att de specialegenskaper vilka spelarnas agenter innehar tillför en extra krydda till spelet då de bl.a. kan sno till sig landet ifrån segraren. Denna osäkerhet tillsammans med den nerv som kommer i spelarnas försök att komma så nära landets maxtak för influenspoäng gör spelet oerhört spännande. Samtidigt så simulerar bluffmomentet effektivt en tematisk bild av stormakternas storskaliga konflikter och den katt och råtta-lek mellan agenterna som verkar bakom ridåerna.
Cold War är inte det mest strategiska spelet man kan ge sig på men är ett fantastiskt spännande taktiskt spel med en lagom dos av bluff som tillsammans utgör ett av mina absoluta favoritspel.
Rekommenderas.
Skriven 2011-03-23 av: supersiamesisk, betyg = 8
Ett måste.
Om du inte har orken att ta dig igenom Arkham Horror så är detta kanske det bästa co-op spelet som är tillgängligt just nu.
Spelets tema är förlagt till ett medeltida(?) och sannerligen hemsökt Kina där den sedan länge döde Wu-Feng är redo att återuppstå och sprida död och förintelse. Spelarna antar skepnaden av munkar vilka vigt sina liv åt just detta tillfälle.
Mekaniskt går spelet ut på att spelarna skall försvara en by som hela tiden angrips ifrån fyra håll av olika monster. Dessa monster är färgkodade i det avseendet att de bekämpas med tärningar kodade med färgerna grön, gul, blå, svart och vit. Ett slag med tre tärningar uppnår förhoppningsvis den färgkombination som krävs för att förvisa monstret till dödsriket. Nu hörs det ju på lång väg att oddsen för att förvisa ett spöke kodat 3 röda "träffar" inte är jättestora.
Det är där byns nio olika brickor kommer in i bilden.
Munkarna kan nämligen förflytta sig över byn och skaffa hjälp hos byns invånare för att kunna klara av deras uppgift. Resurstillgången är dock alltid knapp och tillslut kommer brädet att översvämmas av fiender till den grad att de bit för bit kommer börja förbanna byn och förneka spelarna att utnyttja de egenskaper som erbjuds där. Som tur är har munkarna själva två olika uppsättningar av specialegenskaper som kommer väl till pass i försvaret av byn som till slut kommer kulminera i mötet med Wu-Feng själv!
Spelmekaniken liknar mycket ett pussel där deltagarna tillsammans avgör vilka val som bäst leder fram till ett optimalt resultat och det finns en hel del handlingar att välja mellan. Det har också sagts på andra håll men jag måste upprepa att detta spelet är svårt. SVÅRT skrivet i versaler kan inte förmedla alla de spelomgångar som dina munkar kommer möta ond bråd död men vägen dit är alltid lika engagerande och nöjsam.
Då spelupplevelsen många gånger kan liknas vid desperat hundsim i en mörk brunn känns varje val i spelet viktigt och relevant.
Om du fattar tycke för spelet så gör du bäst i att plocka upp expansionsmodulen White Moon som tillför en verktygslåda av en hel del roliga supplement med vilka du kan välja att göra spelet både enklare och svårare.
Om du är ute efter äventyret i AH kanske detta inte är något för dig, men om du som jag tycker att Pandemic inte är tillräckligt engagerande så bör du ge Ghost Stories en chans.
Fantastiska komponenter och en klaustrofobisk spelupplevelse väntar dig.
Spring och köp!
Skriven 2010-08-06 av: supersiamesisk, betyg = 9
Karaktärsdanande entreprenörskap
Havana är ett ypperligt spel för två till fyra spelare där man försöker bygga så praktfulla byggnader i Cubas huvudstad som möjligt.
Till en början lägger man ut två rader av byggnader vilka ger olika mycket vinstpoäng i händelse av att en spelare bygger dem. Av dessa kan man i sin tur köpa de yttersta för någon kombination av spelets fem olika resurser.
Spelet är mycket likt Citadels av Bruno Faidutti i det att spelarna iklär sig olika roller vilka utnyttjar olika förmågor för att föra spelet framåt. I Havanna har däremot spelarna varsin identisk kortlek av olika roller av vilka de i spelets början väljer två som kommer tillämpa sina förmågor.
Därefter kommer alla spelare att välja en roll som kommer ersätta en av de två som redan är tillgängliga.
Detta val görs samtidigt och spelordningen avgörs också av vilka roller som spelarna väljer.
Därefter applicerar spelarna båda sina rollers krafter, vilka kan generera resurser, pengar, arbetare eller stjäla de samma av motspelare. Efter detta har de så valet att köpa en byggnad och därefter går turen över till nästa spelare.
Detta fortgår tills en spelare har ackumulerat en summa vinstpoäng som korrelerar till antalet spelare.
Spelet verkar nästan för enkelt när man broderar ut det på det här sättet men det fantastiska i upplevelsen kommer i interaktionen med de andra spelarna. Utmaningen ligger i att försöka hitta en balans i resurstillgång kontra offensivt eller defensivt spel i de två rollerna du som spelare har tillgång till.
Om du gillar Citadels karaktärsinriktade spel kommer du att älska Havana. Om du tycker att Citadels består av för mycket slump och kaos så kommer du uppskatta maskinbyggar-aspekten.
Och alla ni andra som inte spelat Citadels, köp Havana istället.
Skriven 2011-03-23 av: supersiamesisk, betyg = 8
Engagerande handel på två
Jaipur är ett trevligt, lättillgängligt och handelsbaserat kortspel för två spelare.
Bland korten hittar man sju olika valörer av handelsvaror vilka har ett stigande värde
vilket korrelerar med antalet som säljs. Utöver dessa varor finns också kameler vilka används
för att byta till sig varor från marknaden.
Till en början placerar man tre kameler och två slumpvis valda varor mellan spelarna för att bilda marknaden. Därefter tilldelas varje spelare fem kort, av vilka alla kameler alltid läggs ut framför spelarna.
Spelarna har därefter tre olika val att göra.
Antingen tar de en vara från marknaden till sin hand, byter flera varor ifrån marknaden med antingen sina kameler eller olika varor från sin hand, eller till sist ta alla kameler som är tillgängliga i marknaden och lägger framför sig.
Kruxet ligger i att skapa så stora set av så många av de värdefullaste varorna som möjligt och detta kan bli svårt då du endast får ha sju kort på hand. Att sälja varor är också en handling och då kungör man helt enkelt vilken typ av varor man vill sälja, kasserar de korten och erhåller lika många vinstpoängmarkörer ifrån samma vara.
Dessa markörer är begränsade och är samtidigt sorterade så att de översta visar ett högre poängvärde på undersidan än de som erhålls senare i spelet. På så sätt devalveras priset på alla de varor som säljs. Skulle man någonsin sälja mellan fyra och fem av samma vara samtidigt får man dessutom ett bonus chip vilkas värde är dolt.
Spelet tar slut när draghögen eller alla vinstmarkörer av tre varor är slut. Spelarna räknar ihop sina markörer och korar segraren.
Nu hörs det lång väg att det finns tillräckligt många slumpfaktorer i detta spel för att många ska rynka på näsan. Saken är att jag var förvånad över hur väl spelet fungerar på de premisser det utgår ifrån. Snart inser man att de val som spelarna ställs inför kan vara ganska intrikata och kan komma att handla lika mycket om timing.
Att i partiets slutskede veta om man skall ta upp alla kamelerna ifrån marknaden eller sälja sitt set i hopp om att motståndaren istället skall valla hem kamelerna och på så sätt fylla på marknaden med nya varor kan vinna dig spelet.
Jaipur är mycket snabbspelat och bjuder helt enkelt på en liten lagom mängd av valmöjligheter för den korta tid det tar i anspråk.
Skriven 2011-03-23 av: supersiamesisk, betyg = 6
Alea iacta est.
Spelet simulerar ett av historiens mest intressanta inbördeskrig, det mellan Pompej Magnus och Julius Caesar mellan år 49 och 45 före Kristus.
Upptakten till den här konflikten tog fart i det triumvirat som bildats mellan de ovan nämnda och Marcus Crassus. En ohelig allians mellan de tre mäktigaste männen i Rom vid den här tiden. Men när så Crassus fick sig själv dödad i ett krig mot Parterna steg spänningarna mellan Julius och Pompej. Pompej beordrade Julius att återvända ifrån sitt erövringståg i Gallien då hans guvernörskap runnit ut och Julius slog så läger vid floden Rubicon i norra Italien.
Här uppstod ett dödläge. Julius fruktade åtal och avrättning om han återvände utan en immunitet som åtnjöts av senatens ståthållare medan Pompej anklagade Julius för olydnad och förräderi. Efter detta spel av politiska manövreringar uttalade Julius de historiska orden medan han inledde en marsch mot Rom och därmed historieböckerna.
Jag fullkomligt älskar den antika historien, särdeles den Romerska och det kanske märks. För den som vill fördjupa sig ytterligare i de händelser som
utspelade sig innan och runtomkring de som ges utlopp för i spelet kan jag rekomendera HBO's lysande serie Rome.
Spelet tar alltså vid precis när Julius trampar över Rubicon, och är ett blockbaserat krigsspel. Detta innebär att dina enheter representeras på en sida av flera block
utan grafik på ena sidan. Detta är en stor del av spelet då du aldrig är riktigt säker på vad din motståndares trupper utgörs av för enheter. Blocken har olika anfallsvärden men det finurligaste är kanske att deras respektive styrkor, eller antalet tärningar de anfaller med, anges längst upp på blockens sidor. Den sida som pekar upp anger hur stark enheten är. De olika enheterna utgörs av ledargestalter, infanteri, kavalleri och flottor för att nämna några. Dessa block sätts sedan ut på ett redan angivet sätt på en fantastisk karta över det Romerska riket för denna tid.
Spelet spelas under fem år. Under varje år har du en hand av fem kort tillgänglig, vilken kommer styra hur du får agera med dina styrkor. Varje spelare spelar var sitt kort tills deras båda händer är slut. Då inträder en vinterfas då man kontrollerar vinstkriterierna innan man delar ut nya händer av kort och inleder nästa år.
Man vinner spelet genom att kontrollera 10 vinstpoäng. Flera städer representerar sådana poäng, en del mer än andra, men du får också ett poäng för varje
ledare du lyckas nedgöra.
Korten anger dels hur många platser på kartan du får aktivera och dels hur många sidor du får lyfta upp eller förstärka ett block. När du aktiverar en plats får du flytta alla block på den platsen och förflyttningen regleras sedan av faktorer som huruvida du marscherar över vägar, stigar eller sund. När du flyttat de block du vill får du förstärka dina block och det gör man genom att vända dem en sida per poäng.
Strid avgörs när båda spelarna flyttat färdigt och detta sker genom tärningsslag där alla enheter får en chans att slåss, såtillvida de inte slagits ut, innan någon sida får tillfälle att retirera. Har inte koflikten lösts innan runda tre så är anfallaren tvungen att dra sig tillbaka.
Spelet utgörs av fler regler men är i grunden både lättlärt och samtidigt förvånansvärt djupt. Kartan spelar en stor roll i detta då de olika områdena ger olika förflyttningsförhållanden samt att kontroll över medelhavet innebär att du kan skeppa trupp till städer din motståndare minst anar det. Spelet handlar alltså mycket om positionering men också mycket om rök och speglar. Det är tack vare spelets blocknatur möjligt att marschera upp med en stor mängd svaga block och skrämma bort fienden.
Spelet är också någorlunda assymetriskt i dels den inledande uppställningen där Caesar är stark i Italien men det vägs upp av hans potential att erövra vinstpoäng då Pompej redan sitter på flera. Detta innebär att de båda sidorna ger relativt annorlunda spelupplevelser.
Jag älskar det här spelet. Det är lätt att lära men erbjuder många strategiska och taktiska val som sammantagna borgar för många spännande partier. Har du spelat blockspel förr så kanske detta erbjuder en frisk fläkt med sitt öppna system. Är du nyfiken på krigsspel och blockbaserade sådana i synnerhet så är detta definitivt spelet att börja med. Det lyckas berätta en spännande historia som tål att höras många gånger om.
Skriven 2012-04-05 av: supersiamesisk, betyg = 9
Kort men intensivt.
Min engelska recension ifrån BGG.
I play games with different groups of people and thereby under different circumstances.
For a while now I've played with the gamers at the local club every tuesday and on the weekends with my family. While a lot of games see much action I don't have that many 2 player games to play with my significant other when her son has gone to bed. Naturally I was excited when I saw the box of Kingpin which not only promised a game with cool grapichs but also some tense 2 player action.
The game is pretty straight forward and boils down to each player controlling a set of tiles which represent their Kingpin's minions. These tiles are eqipped with different sets of icons which are used to manipulate the opponent by taking out his tiles. On a players turn he can choose to move or play another tile onto the board. In each case he moves a clock token down one step on an actiontrack. Or the player can choose to attack another tile and this is where the game offers it's interesting play.
The thing is that a tile with a gun token eliminate another tile by beeing equal or exceeding his opponent's health in numbers but all the tiles adjecent to the two tiles starting the shootout also participate in the conflict and therefore you can find yourself in situations where quite a lot of pieces go off the board at the same time. Another feature that comes from the array of icons depicted on the tiles is that they can support each other, increasing their strength, or reducing an opponents strength.
Some tiles have the ability to attack after moving and these raging ones you got to look out for since the winning conditions state that once one of your tiles reach your opponents start zone and go off the board, you win the game. Alternatively you can win by placing three of your tiles in the midzone of the board without your opponent having any representation there, you kill all your opponent's tiles or your enemy slips of the actiontrack.
What I like.
I got to say I like this game and it's basically beacuse it plays fast. None of our games have ever exceeded 15 minutes of play and still the game offers a good share of strategy for the time it demands. I've for example learned that a Gunman backed up with a Raid oriented tile can constitute a very destructive combination. I also like the graphics and while some may say that it makes the tiles cluttered, I have no problems with that. I also like the different winning conditions and while the designers recomend you to skip the actiontrack I think it actually brings more tension to the game but I'm willing to try leaving it out in the future.
What I don't like is the box. While it offers a solid, fun game and stunning cover art it's simply too big. I will bring the game along to the pub and I will do fine bringing it in a bag but when it comes down to storage I can't get my head around the size of it. This touches my next concern which is the game's replayability, which I at the moment can't judge to be all that low since you get three different styled gangs, but I really hope that the Krzysztof's and Mr. Cywicki has some sort of expansion/s planned to fill that big box.
So what's next?
All in all I think that Kingpin is a neat game which fills an important niche in my gaming habits. It's somewhat easy to bring and it will probably be played many times but it leaves me with a feeling of expectation. While a great game for the right circumstances I must say that if the game is to live on and not fade into the darkness that is the back of my game shelf, it demands expansions. The game holds great potential to evolve beyond it's current form and if the designers just respect the playing time I don't think they will have any problems to make an exciting game even more tense and more fun.
Skriven 2010-08-06 av: supersiamesisk, betyg = 7
An offer you can't refuse.
Stadens maffiaboss har åkt dit och lagens långa arm förbereder en omfattande rättegång för att dra upp ogräset med rötterna.
Du är en av hans underhuggare och måste tillsammans med de andra spelarna skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa domaren, juryn och därmed rättegångens utgång samtidigt som du positionerar dig som bossens favorit.
Med den här utgångspunkten kastas spelarna in i en värld av brott, svek och mord. Alla ingridienser för ett kul spel alltså.
Spelet spelas under sex veckor, eller rundor, vilka är indelade i tre faser. Efter dessa sex rundor avgörs huruvida gudfadern blir fälld eller ej, och vem som tjänade mest på detta utfall. Blir gudfadern frikänd så får den spelaren med mest respektpoäng i slutet av spelet axla rollen som den nye maffiabossen. Blir han däremot fälld för sina brott förlorar spelarna kollektivt, om nu inte någon av dem visar sig vara en tjallare.
Inledningsvis får alla spelarna ett antal gangstrar och turfs. Alla deras gangstrar kan användas till olika sysslor och har olika, unika förmågor som kan användas under olika faser men detta innebär att de inte får användas mer under veckans gång. Låt oss titta lite närmare på de olika faserna som upprepas under spelets rundor;
AFFÄRER
Under den här fasen kan en spelare aktivera en eller flera av sina gangstrar för att samla ihop pengar. Detta gör man genom att dra ett cashkort per turf runtom på bordet, som korrelerar med ett av dina i antingen färg eller typ. Då du drar dessa kort får du avgöra huruvida du vill behålla de kort du drog på din motståndares bekostnad, i vilket fall denna drar ett Vendettakort, eller ge denne en del av kakan.
MÖTET
Under denna fas får spelare bjuda cashkort på fyra olika kort (gangstrar, turfs, respektpoäng etc) som auktioneras ut genom att skicka en gangster till önskad plats. Detta är en sluten auktion där ingen motspelare ser vad du bjuder på eller hur mycket. Den som dyker upp med mest pengar på plats får det utauktionerade kortet och förlorarna kasserar sina pengar.
RÄTTEGÅNG
Om du fortfarande har aktiva gangstrar kvar i din lejd kan du nu använde dem för att kunna lägga cashkort till att manipulera rättegången mot gudfadern. Detta sker dolt då de olika cashkorten antingen kan ha ett positivt eller negativt värde i förhållande till domslutets utfall tryckt på sig.
Vid slutet av den sjätte veckan så räknar man ihop alla cashkort som spelats på rättegången och avgör om gudfadern blev fälld eller ej. Blir han detta och en eller flera av spelarna är en tjallare (detta blir man genom att dra ett sådant Vendettakort ) vinner tjallaren med mest respekt.
Nostra city är ett mycket enkelt spel med fokus på förhandling, bluff och att mitigera kaos. Spelare som uppskattar spelmekanik med mer tyngdpunkt på öppen information och strategi kan rent av komma att avsky Nostra City's öppna form. Å andra sidan finns det faktorer som tycks balansera ut andra. Drar en spelare cashkort på din bekostnad så får du dra ett Vendettakort per cashkort han förnekade dig. Pengar talar och det är med pengar man i huvudsak får saker och ting gjorda i Nostra City men det är i Vendettakorten du hittar tillfällen att tillfälligt bryta mot spelets regler. Du vill helst balansera någonstans i mitten för om du sticker iväg för mycket så kan du garantera att dina motspelare kommer plocka av dina gangstrar en efter en.
Det är en bräcklig balansgång med fler elefanter än vad det finns lina och det är därför detta är ett spel som verkligen kommer till sin rätt i interaktionen mellan spelarna. En allians kan skifta över ett kort och bluff och utpressning kan komma att explodera i ansiktet på dig i form av gängkrig och lönnmord. På så sätt kan man se spelet som ett redskap som spelarna själva får spinna en atmosfär med.
Det senare tror jag är svårt att misslyckas med för stämningen ligger redan som en smog över Nostra City.
Skriven 2012-04-05 av: supersiamesisk, betyg = 7
Kurragömma på låtsas!
Efter att ha sett Tom Vasal's recension på thedicetower.com löpte jag hals över huvud för att skaffa mig detta spel. En del spel vet man redan på förhand att de kommer klicka för dig, så också i detta fall.
Spelets grundidé kretsar nämligen runt något som vi flesta sysslat med och tyckt varit enormt spännande, nämligen kurragömma.
Som olydig novis ska du som spelare smyga runt i klostret, genom att i hemlighet föra protokoll över din förflyttning på brädet, och komma över ett hemligt objekt innan du obemärkt måste ta dig tillbaka till din ursprungliga startpunkt.
En av spelarna ikläder rollen av de två nunnorna vars uppgift är att leta rätt på noviserna.
Novisspelarna avger olika mycket ljud ifrån sig beroende på i vilken takt de förflyttar sig (en modifierad T6) och har de otur (dvs. om T6:an anger ett nummer som inbegriper avståndet mellan novisen och nunnan) får Nunnorna på så vis en fingervisning om vart spelarna gömmer sig och jakten är så igång!
De som spelat Scotland Yard kommer att känna igen sig då de båda spelen är mycket lika men istället för att en spelare utför en dold förflyttning så är Nuns On The Run snarare inverterat i jämförelse med det tidigare.
Spelet är mycket enkelt när man väl satt sig in i de relativt enkla reglerna och temat har gått hem bland de flesta jag spelat det med. Det enda kruxet som kan uppstå är frågan om huruvida Nunnorna kan se noviserna eller ej men detta avhjälps genom ett tydligt diagram i regelhäftet som visar alla tänkbara positioner på brädet.
Spelet är inte heller kompatibelt med fuskare då novisernas förflyttning bygger på att spelarna är ärliga och anger om de syns eller ej men detta kan också avhjälpas med att Nunnorna också för protokoll över deras förflyttning då man senare kan jämföra de olika förflyttningarna vid spelets slut.
Komponenterna är av högsta kvalitet, även om nunnorna gärna hade fått vara figurer för min del, och omspelningsfaktorn är hög.
Ett givet köp.
Skriven 2010-08-06 av: supersiamesisk, betyg = 8
Et tu Brutu?
Senator som är designat av Eric Lang har fått mycket skäll. Detta med rätta tyckte jag efter ett par sittningar. Spelets grundmekanik anses vara brutet eftersom det, i stort sett alla partier, mynnar ut i "King making". Detta innebär att en spelare som inte längre har någon chans att vinna, istället får avgöra vilken av de kvarvarande spelarna som får känna segerns sötma. Inget vidare kul för vare sig vinnaren, som inte får uppleva att det var hans egna val av handlingar som förde honom till segern, eller för "kung-göraren" som i princip endast slänger in handduken.
Men jag brydde mig inte nämnvärt eftersom jag kammat hem det billigt på Tradera så det åkte upp på hyllan och blev liggande i ett par år.
Efter denna tid testade jag så spelet igen, denna gång enligt en regelvariant ifrån BGG som radikalt förändrar spelet med väldigt få medel. Istället för att spelet slutar efter fas 3 så slutar det istället när en spelare kommit upp i 8 vinstpoäng. Dessa erhålls genom
icke kompletta agendor / 1 vp, kompletta agendor / 2 vp samt, Imperiala Agendor /3 vp.
På detta enkla sätt behåller spelet sin tajta känsla, eliminerar samtidigt "king maker" faktorn och förvandlar ett brutet spel till en riktigt nöjsam upplevelse.
Ett bevis på att du aldrig bör göra dig av med gamla spel.
Skriven 2010-08-06 av: supersiamesisk, betyg = 6
En envägsbiljett in i galenskap.
Detta kan vara något för dig om du gillar nagelbitande spänning i ett
taktiskt "push your luck"-format. Om du tröttnat på Diamant men gillar co-ops där du med gemensamma ansträngningar försöker klara av en utmaning som får andra att blekna, är detta ett måste.
Dr Necreaux har kidnappat en grupp med vetenskapsmän och fört dem till sin ö
för att utföra förmodad icke etisk forskning i hans tjänst. Världen erfar kniven
mot strupen och sätter ihop ett räddningsteam av deras främsta bland främsta.
Det är nu din uppgift som en i denna grupp att rädda vetenskapsmännen innan schabraket
flyger i luften.
The Isle of Dr Necreaux är ett kortspel med fokus på samarbete. Av de 110 korten som kommer i lådan kommer spelarna bygga sig varsin karaktär av de 33 Karaktärskorten. Dessa kort avbildar olika sorters förmågor vilka kommer väl till pass inför uppdraget. En variant av dessa förmågor innebär att man kan ladda kortet med tokens vilka man senare kan offra för att aktivera kortets specialförmåga.
De 75 Adventurekorten delar man så upp i tre högar av vilka man blandar i kortet som
avbildar rymdskeppet och flyktvägen i den sista och det med vetenskapsmännen i högen som läggs ovanpå den förra. Således måste man ta sig igenom minst en tredjedel av dessa kort innan man når vetenskapsmännen.
Spelmekaniken är simpel. Varje spelomgång väljer spelarna om de vill avancera vidare på ön eller stanna och vila.
Väljer man att gå framåt måste man enas om hur långt, dvs hur många Adventurekort man måste dra och konfrontera innan turen är slut. Adventurekorten avbildar olika fällor, monster men också mer speciella händelser som inträffar. Strid med de olika monstren är simpel och innebär att man måste slå 1T6 högre än monstrets styrka
eller ta en skada själv. Det är dock här som taktiken i att använda dina olika förmågor tar vid. Varje spelare kan ta sex poäng i skada innan de trillar av pinn och detta åskådliggörs genom att man vänder på ett av sina karaktärskort för 1 p skada.
Detta innebär då att du inte längre kan använda den förmågan och skulle du ha vänt alla korten så måste du istället börja kassera kort när du far illa.
Tur är då att du kan välja att vila. Då får du tillfälle att ladda ett kort med förmågan vilken nämndes ovan, samt vända upp ett kort.
Men detta är ingenting du vill göra för ofta då klockmarkören alltid går ner ett steg efter varje runda. Når den slutet så sprängs ön och spelet är förlorat.
Necreauxs ö är oförlåtande, grym och kommer sannolikt att ta livet ur din spelgrupp både en och två gånger men då spelet utgörs av en gedigen mekanik som är tillräckligt öppen av sin natur för att du skall kunna skräddarsy din alldeles egna upplevelse så behöver detta aldrig bli ett problem. I reglerna (vilka inte är överdrivet pedagogiska skall nämnas) återfinns
en mängd exempel på variationer du kan tillämpa i ditt spel och skulle detta inte räcka så är det relativt enkelt att göra spelet både svårare eller lättare
genom att manipulera Klockmätaren, antalet Adventurekort eller hur du väljer karaktärskort.
Jag har haft många roliga sittningar med detta spel och det kommer förmodligen bli många fler. Jag skulle, med handen på hjärtat, kanske sett att man utvecklat karaktärernas egenskaper, hur de används och de olika Adventurekorten lite till men då hade speltiden förmodligen förlängts avsevärt och hade gjort spelet kanske lite för komplicerat.
Men som det nu ligger är jag nöjd med ett engagerande, taktiskt, portabelt co-op som med lätthet och glädje kan spelas nästan överallt.
Skriven 2010-08-17 av: supersiamesisk, betyg = 6
Om du har några frågor eller funderingar är det bara att höra av dig till oss.
E-post: info@worldofboardgames.comOrdrar med varor vi har i lager, och som kommer in innan 12:00 på vardagar, skickas normalt samma dag och har sedan en leveranstid på 1-3 dagar.
Fraktkostnaden är 49 kr med Schenker - Ombud, 75 kr med Postnord - Ombud och 175 kr för hemleverans med Postnord. Företagspaket kostar 99 kr. Du ser din fraktkostnad när du går till kassan. Vid beställningar för minst 2000 kr ger vi fri frakt, gäller dock endast Schenker - Ombud och för privatpersoner.